Jomelhanna

Livet är och har varit skit sedan min yngsta son kom till världen, mjölkstockning på mjölkstockning, feber och elände.

Min sambo tog större pojken och försökte roa honom så gott det gick.

Jag trodde verkligen att jag låg på botten och skapade, men egentligen så var det ett hål där under också.

Blöjbyten x2, matlagning, städning, disk, vikning av tvättberg, sova, duscha, bada barn, köra på förskolan, hämta på förskolan, roa 2 barn, betala räkningar, handla.

Vart tog mitt liv vägen? 

Ibland kläms det in 2 timmar i stallet per vecka. 

Mitt liv bestod innan jag träffade min nuvarande sambo av 4 timmar i stallet per dag  och 8-12 timmar jobb.

Mina senaste 3år har varit KAOS.

Visst att jag älskar mina barn och ångrar inte att dom är födda. Men vart tog Jomelhanna vägen? Kan man hitta en balansgång mellan barn och faktiskt ha ett liv man trivs med? 

Att vela såhär extremt som jag gör kan fasen inte vara hälsosamt.

Jag vill ha någon som står bakom mig och mina beslut, någon som kan klappa mig på axeln och säga "du klarar det här!".

Eller "KÖR!" när jag kommer på en idé.

Är man stark för att man inte gråter med tårar? Eller är man förstörd när man gråter inombords istället för att dom runt sig inte ska ställa en massa frågor?

Jag har många mål, visioner och önskningar. 

Men frågan är vart det bär, vågar man testa isen även om man inte vet om den håller?

Man kanske måste sjunka ner under ytan för att kunna tänka klart? 

För att sedan komma upp igen som en ny människa? 

Jag har sökt lite jobb för att komma ut från huset, få prestera och både få beröm och kritik. Att bli sporrad till att göra mer av det jag gör bra. 

Det är svårt att förmedla hur man är som person när man själv tycker att man inte är någon särskild.

Men också längst bak i huvudet säger någon att jag är bra, på många saker. 

Får man fram det i ord när det väl gäller? 

Ja vi får väl se.